Att vara förälder är helt otroligt, underbart, kärleksfyllt, givande men det kan också vara riktigt jobbigt, frustrerande, sömnlöst, oroligt osv... En sak är säker att få barn är de största man kan få här i livet. Den kärlek och stolthet man känner när man ser sin lilla skatt utvecklas till en underbar liten människa är helt otroligt. Det är häftigt att man kan bli så stolt över en så stor (liten grej i andras ögon) grej som man faktiskt blir. Som idag när lilleman här hemma fick tag i en trasa och började torka fönsterbrädorna och bordet i vardagsrummet. Eller när han står i fönstret i hallen och tittar på en när man kommer hem. Eller allra första gången man får se sitt barn, det är en känsla så stor och det går inte att sätta ord på det. Första gången (som jag minns) jag fick se och hålla i min son, då brast allt inom mig i en stor känslofylld våg, helt otroligt!
Det svåra i föräldraskapet är att veta vad som är bäst, gör jag rätt nu? Borde jag säga så eller göra si? Det är också svårt när man inte fått sova ordentligt och tröttheten bara blir värre och värre. Det är jobbigt när ens barn är ledset och man inte vet vad som är fel. Allt det jobbiga blir också mycket värre om man ska lyssna på vad alla andra säger. Som jag fick höra av en bekant, att barnen är alldeles för små för att gå på dagis nu, man missar så mycket och de ska vara med mamma/pappa tills de är några år (skiljer 1 månad mellan våra barn). Just då i den stunden när jag satte mig i bilen ja då kände jag mig som världens sämsta mamma. Efter en stunds reflektion ryckte jag upp mig. Det klart att man skulle vilja ha varit hemma jämnt, om det gick. Men för att kunna ta hand om en familj så måste det finnas pengar och i dessa tider är det svårt att klara sig på en lön, om inte den lönen är väldigt bra! Nu när vår goding har gått på dagis ett tag så ser jag inget fel i det alls. Han lär sig jätte mycket och trivs jättebra där, han får sin stimulans och jag kan ärligt säga att jag och han faktiskt gör mer saker tillsammans när vi är lediga. Jag tycker inte heller att jag missar något utav hans liv. Dock saknar jag honom enormt mycket vissa dagar och får lite dåligt samvete stundtals men det är inget som inte går över.
Alla är olika, har olika livssituationer, olika åsikter och framförallt olika barn. Jag tänker aldrig säga åt folk hur man ska eller inte ska göra däremot kan jag gärna dela med mig av mina erfarenheter och ge råd om man vill det. Så mitt tips är, lyssna inte på alla andra gör som man själv tror är bäst för alla inblandade :)
Såna här djupa inlägg kommer ALLTID på kvällen när jag är övertrött, haha. Som vanligt kommer jag nog skratta åt det Imorn men det bjuder jag på!
