Detta låg i mitt utkast och har gjort ett bra tag. Publicerar väl detta nu då istället.
Det började på måndag 19e maj, då läkarna bestämde att efter 3 dagars observation sätta igång min förlossning. Då jag aldrig tidigare har haft en värk så kunde de inte sätta igång mig med dropp och medicin och så, för då blir värkarna för kraftiga för livmodern. Så det sattes in lite olika saker, mer naturliga. Efter någon timme började jag känna värkar och vid denna tidpunkt hade Filip åkt hem en vända för att hälsa på Leon och hämta lite mer kläder. Efter en stund började värkarna komma regelbundet och jag kunde klockA dom och fick lov att andas genom en hel del. Jag ringde Filip och talade om att jag hade mellan 3-4 minuter mellan värkarna. Så höll det på i ett par timmar och sen när Filip kom tillbaks så började det avta och efter några timmar utan regelbundna värkar så började vi långsamt förstå att det inte skulle bli någon bebis den natten. Tisdagen 20e maj så gjordes en del undersökningar och värkarna kom bara sporadiskt så på eftermiddagen bestämdes att om ingen bebis kommit innan onsdag skulle ett planerat snitt göras. Vilket kändes skönt och roligt på ett sätt men litet tråkigt på ett annat. Jag var medveten om att ifall det skulle bli ett till snitt så kommer jag aldrig kunna föda vaginalt. Vi väntade ut dagen och på kvällen fick jag duscha i sån där specialtvål som man får när man ska opereras. Snacka om torr hud! Sen skulle vi försöka sova, oj så lätt det var, INTE! men men några timmars sömn blev det iaf. Vi väcktes strax efter 7 på morgonen den 21a maj och jag fick ta en till sån dusch och sen dra på mig en ren sjukhusskjorta. Sen sattes det en del infarter eller vad det heter, jag fick dropp och så togs det en del prover. Filip fick också en snygg utstyrsel. Efter alla förberedelser så satt vi som på nålar och var förväntansfulla och glada. Vi såg på TV, löste korsord och pratade en massa. Efter ett par timmar när klockan var 11 kom barnmorskan in och talade om att de inte hört något från operationsteamet än. Då började modet svika en aning. Efter 12 kom de in igen och uppmanade Filip att gå och äta något. Han sprang iväg och kom tillbaka väldigt fort. Han hade köpt sig en macka och slängt i sig den påvägen tillbaka för han ville inte äta framför mig eftersom jag vid denna tidpunkt var jätte hungrig och jätte törstig. Klockan blev 1 och jag kände mig helt uppgiven, det blir ingen bebis idag. Jag kom på en sak som jag skulle fråga och uttråkad som jag vAr tänkte jag gå till barnmorskan och fråga istället för att ringa efter henne, bara så jag skulle få röra på mig. Påväg till barnmorskan hör jag telefonen ringa varpå BM säger - åh får hon komma nu! Då förstod jag att nu är det dags. Tillbaks in på rummet och in kommer BM och en uska, de sätter kateter, drar på mig strumpor ger mig massa alvedon och sen bär det iväg. Sjukt nervöst! Alltså mina ben skaka och jag fick lite panikkänsla samtidigt som jag kände en otrolig lättnadskänsla och lyckorus. Väldigt konstig situation faktiskt. Vi rullades in på operationssalen och där fanns massa människor. Narkosläkare och sköterskan var super bra och de pratade bort mig en massa för att lugna mig. Efter det sattes bedövningen och precis som när man får epidural så ligger man på sidan och får kröka på ryggen, lite bökigt med andra ord. Men det gick bra, gjorde inte ont, ganska snart känner jag att benen försvinner. Vilket då va ganska skönt eftersom jag var så spänd och nervös så dom skakade liksom lite. Sen tar bedövning ända upp till brösten kan man säga och jag har alltid fått lite dålig känsel i händerna men har alltid kunnat röra dom. När detta är gjort så sätts det igång på allvar, man känner hur läkarna bökar i magen och mot slutet känner man ett tryck. Narkosläkaren säger åt mig att snart är bebis ute. Jag tittar på Filip och vi båda är extremt taggade och nyfikna. Min fina Filip är ett sånt underbart stöd under hela förlossningen, för att inte tala om hur snygg han är i sina "läkarkläder" och mössa. Ja iaf mot slutet känner man verkligen att något är påväg ut, och så hör man hur hela känslan i rummet ändras och förstår att bebis verkligen är ute. Vi väntar på skriket och plötsligt hör vi ett illvrål och vi ser på varandra och gråter som två små barn. Strax efter säger läkaren det är en liten pojk, vi visste ju det men det kom liksom som en överraskning ändå. Jag får se vår fina Son en kort stund sen försvinner han, Filip & min BM iväg och klipper navelsträng och kollar så han mår bra. Sen kommer mina killar tillbaka och så sitter vi där tillsammans tills jag är klar att åka upp på förlossningsavdelningen igen. Båda mina förlossningar har varit underbara, den här var ju bättre av den anledningen att jag faktiskt var med och kunde uppleva allt. Med Leon så var jag såpass dålig att jag inte minns särskilt mycket, bara små korta stunder liksom. De mest fantastiska denna gång var att få vara med min nyfödde son från första stund och bara vara kvar på sjukhuset i 4 dagar. Vi kom hem dagen innan vår första bröllopsdag så vi firade den på allra bäst sätt kan man ju säga. Hela familjen tillsammans och i den där underbara bebisbubblan.
Häftigt vad kärleken mellan två kan åstadkomma, två underbara barn. Den kärleken är något helt annat än kärleken till min make. Det går inte att förklara utan måste upplevas. Vet inte hur många gånger per dag som hjärtat svämmar över av kärlek trots att ens huvud också svämmar över av tjat, gnäll och bara massa prat ;)