FruSäljgård

Ja första November förra året var början på en ny resa i vårt liv.

Hade mina misstankar om att det växte något i mig då jag dagen innan hade mått riktigt illa utan att bli sjuk, kallsvettningar och annat liknande. Mensen var några dagar sen, vilket den nästan aldrig brukar vara. Så 1:a November på min lunchrast gick jag till Apoteket och köpte ett test.

När jag sedan kom hem från jobbet den dagen var både jag & Filip lite nervösa. Jag gick iaf på toaletten och gjorde som man skulle. Två minuter senare går Filip in i badrummet och kommer sedan ut med ett stort leende, han säger ingenting utan visar mig bara det tydliga plusset. Först fattade jag inte, fick lov kolla instruktionerna för att förstå. Jag & Filip stod bara och kramade om varandra en lång stund. Senare på kvällen tog jag ett till test för att vara säker. Även detta var positivt! Vi skulle alltså bli föräldrar!

Dagarna gick och vi var i något slags lyckorus. Veckorna började sakta men säkert rulla på och det lilla pyret växte inuti min mage. Man ville inget hellre än att tala om för alla man såg att vi skulle få en bebis! Som sagt veckorna gick och illamående var ganska så stadigt under de första veckorna. Filip fick stå för all matlagning då jag blev illamående av matos.

Vid lucia när jag var i v.12 berättade vi för resterande i vår familj, dvs alla syskon med familjer. Våra föräldrar hade vetat om det ett tag. Allihop tyckte ju att det var roligt förstås.

Iaf så närmade sig Ultraljudet 7:e Februari. Jag var jätte nervös innan. Nervös för att det skulle vara något fel. Så jag var helnojjig några veckor innan det var dags. Tillslut var det dags. I bilen påväg dit kunde vi fortfarande inte bestämma om vi skulle ta reda på kön eller inte. Eftersom vi inte kunde bestämma oss så tog vi INTE reda på det. Ultraljudet var iaf bland det häftigaste jag varit med om. Den känslan man fick när man fick se den lilla går inte att beskriva. Jag såg på Filip och tårarna rann på både mig och han. Allt såg bra ut med vår lilla goding. Bebisens beräknade ankomstdatum blev 9 Juli. Det var också ganska häftigt eftersom det är min & Filips årsdag. Har aldrig känt mig så lycklig tror jag, vi både skrattade och grät om vartannat hela dagen :)

EFter ultraljudet kändes det mycket bättre och jag var inte riktigt lika nojjig längre.

Veckorna rullade på och jag mådde ganska bra hela tiden. Veckan innan påsk var jag på en vanlig kontroll hos barnmorskan och mitt Blodtryck var en aning högt. Anledningen var nog att jag hade stressat som bara den för att hinna dit. Men hon bokade iaf in mig på ett extra besök veckan efter. Då var trycket något bättre så nästa koll skulle vara igen efter två veckor. Då var det återigen högt så då bestämde hon att jag skulle gå på koll en gång i veckan resten av min graviditet.

Så varje torsdag åkte jag till Vansbro för att lämna urinprov och kolla trycket. Detta för att upptäcka exempelvis havandeskapsförgiftning. Trycket fortsatte att vara något högt och jag blev inte längre besviken över att det var det. För så länge som det inte steg var det ingen fara.

Vårt liv rullade på och renovering av kök och annat pyssel sysselsatte både mig och Filip. Helt underbart att våren och sommaren är på ingång. Bägge två längtar efter bebis och allt som hör det till. På kvällarna låg vi och pratade om hur vi skulle uppfostra den lilla, vad som behövde införskaffas, ja vi planerade helt enkelt för framtiden. Hela tiden såg vi framemot vår dag. Då bebis skulle komma. Jag började sakta men säkert se framemot förlossning. Jag såg framemot att få känna dessa värkar och allt annat som hör till en förlossning. Häftigt att se vad ens kropp kan göra.

Vid en av kontrollerna hos Barnmorskan hade blodtrycket stigit så hon ville sjukskriva mig. Så hon bokade in en läkartid veckan efter. Jag åkte dit och fick lämna urinprov och kolla trycket återigen. Denna gång så såg inte urinprovet så bra ut och trycket hade stigit ännu mer. Doktorn säger att hon vill att jag ska åkt till Falun. Jag blev väldigt ledsen och samtidigt rädd. Rädd för både min egen skull och för bebisens skull. Iaf så fick jag en tid i Falun dagen efter. Jag frågade barnmorskan om hon tyckte att jag skulle packa med något till bebis men det tyckte hon inte utan hon bokade in mig för en koll hos dem på fredag igen.

Jag åkte hem och hemma väntade Filip som hade åkte hem från jobbet.

Filip åkte och handlade lite och vi satt vid tvn och såg på en bra film och åt en massa gott.

Dagen efter åkte vi för att lämna Troya och det kändes jätte jobbigt, på något vis kände jag på mig att det skulle ta ett tag innan jag fick träffa henne igen.

Filip försökte trösta och lugna mig på bästa sätt. Han är verkligen helt underbar. Han får mig alltid att känna mig lugn & trygg. Vi kom till Falun och mina värden var sämre så jag skulle bli inlagd.

Jag fick ett rum på avd.37 tillsammans med en annan tjej. Den eftermiddagen så blev det väldigt mycket blodtryckskontroller, blodprov och andra prover. Alla prover pekade mot havandeskapsförgiftning.

På onsdagen började jag känna mig sjuk, som när man har influensa typ. Dagen fortsatte ungefär som tisdagen, massa prover, blodtryckskoll, olika läkarsamtal. När kvällen kom så var det ju återigen dags för Filip att lämna mig. Han fick ju inte sova kvar där. Som tur var så har hans brorson en lägenhet där så kan kunde sova där.

Torsdagen kom och jag mådde ännu sämre fast på ett konstigt sätt. Då fick vi åka ner på studibesök på avd.33 neonatalavdelningen. Efter den ansträngningen var jag helt slut. Med tanke på att jag inte fick se på tv, dator eller gå längre än till toaletten så var det inte så jätte konstigt att jag blev så trött. Filip åkte återigen iväg till sin sovplats och mina kontroller fortsatte som vanligt. Men Filip fick snart komma tillbaka igen då mitt tryck bara steg. Jag fick massa medicin intravenöst och vi fick båda sova lite tillslut.

På fredagmorgon så var mina värden ännu sämre och vid halv 9 kom läkarna in och sa att det skulle bli ett akutsnitt. Mer detaljerat än så går jag inte på den dagen, då det fortfarande känns väldigt jobbigt.

3:e Juni 2011 tog resan slut men en annan större och längre resa påbörjades. Den bästa dagen i mitt liv, dagen då vår underbara son föddes. En dag jag aldrig glömmer. Den dagen då jag och min kärlek tog ytterligare ett steg tillsammans. Utan Filip skulle jag aldrig ha klarat av dessa dagar. Han betyder så otroligt mycket för mig.

Jag älskar Filip & Leon av hela mitt hjärta och kärleken till dem går inte att beskriva!

6 år av kärlek resulterade i en liten pojke med mörkt hår, mammas grop i hakan, pappas mun, en vilja utan dess like och massa massa mer kärlek.

Mamma älskar dig Leon!